A. Djupt sörjd
B. En saknadens hälsning
C. En (sista) hälsning
D. Ett (sista) farväl
E. I djup saknad
F. I Fridens boning du vile gott
G. I kärt minne bevarad
H. I ljust minne bevarad
I. I tacksamt minne bevarad
J. Med djup saknad
K. Med innerlig saknad
L. Med kärlek minnas
M. Med tack för trogen uppskattad livsgärning
N. Med tacksamhet och saknad
O. Med vördnad minnas vi......
P. Oändligt saknad
Q. Sov i ro
R.Tack för all uppoffring
och kärlek så stor
S. Tack för Din kärlek
T. Tack för din kärlek, det solljusa minne du lämnat kvar
U. Tack för osjälvisk, trogen vakt
V. Vila i frid
W. Välsignat vare Ditt minne
X. Älskad i livet saknad i döden
Y. Älskad – saknad
1. I livets alla öden är Guds nåd oändligt stor.
2. Jordens oro ej når dig mer, slumra, slumra i evig frid.
3. Du hann ej säga oss farväl, ty döden kom så fort,
men låt oss säga dig vårt tack vid evighetens port.
4. Ingen kan på jorden svara, varför vissa saker sker.
Endast Gud kan allt förklara, Han oss en gång svaret ger.
5. Från livet till döden är steget så kort. O, varför rycktes du bort.
6. Må i Guds frid du vila, högt ovan jordlivets brus. Minnet du lämnat skall stråla, älskat, välsignat och ljust.
7. Natten sänkte sig sakta ner, jordens oro ej når dig mer.
8. Frid över ditt stoft, sol över ditt minne.
9. Du gav allt, krävde intet.
10. I Kristus det hopp är oss givet, att döden är porten till livet.
11. Rentvagen i Jesu blod, i himmelen din sak är god. Hur allt på jorden vänder sig, det finns dock ingen nöd för dig.
12. Ej jordens strid, ej syndens sorg. Dig följer till den ljusa borg, dit du nu här skall fara. Där finns ej natt, ej nöd, ej strid. Ty uti ljus och fröjd och frid, hos Gud får själen vara.
13. Tung blir den väg och mörk den stig, jag nu skall ensam vandra. Dock tröstar jag min Gud på dig, och vill ditt råd ej klandra.
14. I salighetens boning, på ärans ljusa strand. Där torkas alla tårar, av Gud i himlens land.
15. Lycklig du, som ren fått lämna, denna jordens mörka strand. Och som över Jordans bölja, ilat in i Kanans land.
16. Lycklig du vår vän, som samlat, uti himmelen din skatt. Och ditt ljus i Jesus hade, under jordelivets natt.
17. Herren prövar blott, Han ej förskjuter.
18. O farväl, vi träffas åter, dyra broder sov i frid. Gärna vi dig velat äga, bland oss kvar ännu en tid. Dock vi önska ej tillbaka vad vår Fader tagit har. Gud ske lov, med fröjd vi säga: Återseendet står kvar.
19. Över jordens dystra bölja, Herren Jesus ömt dig bar. Och uti den mörka dalen, Han ditt klara ljus själv var.
20. För alla barn som Gud utkorat. Skall pärleporten öppnas snart. Och alla kära se varandra, vid Lammets fest, o så underbart.
21. Leva vi, så leva vi för Herren, Dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, så höra vi Herren till.
22. Jesus sade: Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
23. En gång i nya sällhetens land, med glädje vi mötas få med varann.
24. Den som trött av sin strid, böjd och nedtryckt har gått. Med sin vila och frid, uti Jesus nu fått.
25. Tänk när en gång vart varför blir besvarat, Var gåta löst, som här jag grubblat på. När allting blir av Herren själv förklarat, tänk när jag Herrens väg skall fullt förstå.
26. Stilla gick du bort när morgonen grydde, sitt sista slag ditt trötta hjärta slog. Du gick till ro och dina plågor flydde, dem du med sådant tålamod fördrog.
27. De trötta stegen nått vägens slut. De trötta händerna domnat. Nu livets låga har flämtat ut, Och...... har stilla somnat.
28. Ett strävsamt liv har slocknat ut, en flitig hand har domnat. Din långa arbetsdag är slut, din trötta huvud somnat.
29. Så må fastän i tårar, vårt öga spegla fröjd. Vi skymta sälla vårar, i himlens ljusa höjd.
30. Vi knäppa våra händer, i Jesu Kristi namn, Han samlar stoftets fränder, uti sin frälsarfamn.
31. I Kristi sår du somnat in, från synd de renat själen din. Ja, Kristi sår och dyra blod, det var ditt liv, din prydnad god.
32. Så stilla, så stilla du somnat. Så tåligt din smärta du bar. Flitiga händer har domnat, blott minnet det ljusa står kvar.
33. Vi sågo hur med tålamod du led, och fastän plågad icke modet fällde. Du kämpade för att ej brytas ned, tills skördemannen vid sig lägret ställde. Men han var mild, så stilla blev ditt slut, som då en vindfläkt släcker lågan ut.
34. En morgon utan synd jag vakna får, En morgon glad hos Frälsaren där hemma. Får se förklarade Hans dyra sår. Och höra ljudet av Hans kära stämma.
35. Det brister en sträng här nere, när Herren hämtar hem. En själ till den vitklädda skaran, i fridens Jerusalem.
36. Klockorna ringa så sakta till ro, Nu när du funnit ett lugnare bo.
37. Vår enda tröst är nu, att graven frid dig ger. Ej nöd och lidande kan nå dig mer.
38. Du har kämpat, du har vunnit. Livets krona har funnit.
39. Fröjd den intet öra hört, intet dödligt hjärta rört, fröjd den utan skiften är, sådan fröjd dig väntar där.
40. Ett hem hos Gud, o ljuva tröst, för pilgrim trött i livets höst.
41. Vad är då de trognas död, en god ände på all nöd. När Han dem ur ångest och kval, förer till Guds glädjesal.
42. Stilla kom afton och vila du fick. Förgånget är smärtan och tårar. Mästaren bjöd och med honom du gick, till landet där intet mer sårar.
43. Och till sist en evig vila, ger oss Gud i himmelen.
44. Hela vägen vill Han bära oss, och bördan din och min.Tills Han sist, sitt namn till ära, bär oss i sin glädje in.
35. Det brister en sträng här nere, när Herren hämtar hem. En själ till den vitklädda skaran, i fridens Jerusalem.
36. Klockorna ringa så sakta till ro, Nu när du funnit ett lugnare bo.
37. Vår enda tröst är nu, att graven frid dig ger. Ej nöd och lidande kan nå dig mer.
38. Du har kämpat, du har vunnit. Livets krona har funnit.
39. Fröjd den intet öra hört, intet dödligt hjärta rört, fröjd den utan skiften är, sådan fröjd dig väntar där.
40. Ett hem hos Gud, o ljuva tröst, för pilgrim trött i livets höst.
41. Vad är då de trognas död, en god ände på all nöd. När Han dem ur ångest och kval, förer till Guds glädjesal.
42. Stilla kom afton och vila du fick. Förgånget är smärtan och tårar. Mästaren bjöd och med honom du gick, till landet där intet mer sårar.
43. Och till sist en evig vila, ger oss Gud i himmelen.
44. Hela vägen vill Han bära oss, och bördan din och min. Tills Han sist, sitt namn till ära, bär oss i sin glädje in.
45. Vårt liv är såsom gräset på marken. Det blomstrar och dör, men Herrens nåd varar evinnerligen.
46. Det våras i dal och det knoppas i höjd, vi se att Guds rike är nära. Gud låte oss mötas i himlen en gång. Guds ära bland änglarna sjunga
47. Kära......, o vårt hjärta är så fullt av tack till dig. Vi som aldrig kunnat fatta, vad det är att mista dig.
48. Mitt hjärta kan ej glömma, den jag djupast älska lärt. Du skall sova ljuvt och drömma, om ett möte, dyrt och kärt.
49. Så fort gick du bort, så djup är vår smärta. Du arbetet slutat, det är stilla ditt hjärta.
50. Tack för din omsorg och kärlek, saknade hjärtan gömma ditt minne, Tack för ditt solljusa sinne.
51. Vad jag gör förstår ni icke nu, men framdeles skolen ni fatta.
52. Slut är livets kamp och strid. Allt är frid.
53. Du gick så hastigt bort när våren grydde. Du gick till ro, och dina plågor flydde.
54. Klockorna ringa så sakta till ro, nu har du fått stillhet, vila och ro.
55. Så stilla, så stilla du somnat, de flitiga händer så tidigt har domnat.
56. Nu hjärtats frid ej störes av världens oro mer.
Ty du har funnit landet, där solen ej går ner.
57. Nu är du där hemma hos Gud, vilken tröst. Hos Jesus vår Frälsare kär. Nu ser du Hans anlet, nu hör du Hans röst. Nu vilar du säll vid Hans älskade bröst.
58. Du var trött, behövde ro, nu du funnit vilans bo.
59. Lyckliga de barn, som har Gud till sin far. Lyckliga de barn, som har Jesus till sin bror. Lyckliga de barn, som har Anden till sin vän. Lyckliga de barn, som har himlen till sitt hem.
60. Lyckliga......, som tidigt fick gå. Hem till vår Jesus sin krona att få.
61. Vi vet din famn är bättre, än en moders famn på jorden. Den som du tager hem igen, är evigt lycklig vorden. Varför sörjer vi då, att vår lilla fick gå, hem till sin himmel.
62. Vad Han tar och vad Han giver, samme Fader Han dock bliver.
63. Ljuvt är att vila från lidandet ut, somna från allt, som har smärtat.
64. Vi lever framåt mot uppståndelse och återseende.
65. Ro efter möda, vila så skön, bjudes som svar på kämpandes bön.
66. Avskedets stund för alltid har kommit, solen har sänkt sina strålar i frid. Ro från all smärta och plåga du funnit, sov kära......, vila i Guds frid.
67. När Herren till sin glädje kallar, det i rätta stunder sker. Och uti Hans stad däruppe, ingen död skall vara mer.
68. Skönt är att vila, när krafterna domnat, trött efter årens möda och slit. Skönt i den eviga vilan få somna, Vi önska dig: Vila i Guds frid.
69. Frid över ditt stoft, sol över ditt minne.
70. Händer knäppta, ögon slutna, livets sista krafter brutna. Du var trött, behövde ro. Nu du funnit vilans bo.
71. I himlen omkring tronen stå. En vitklädd skara utav små. För varje dag, allt mer och mer. Vi denna skara ökas ser.
72. ......, liten, sov i ro, tills dig Jesus väcker. När den gyllne morgon gryr, Han dig kronan räcker.
73. Aftonklockan börjat klämmta, kvällens skymning faller på. Livets låga slutat flämta. Nu till vila du fått gå.
74. När klockorna ringa till vila, då samlas vi alla en gång. Och mötas av änglarnas sång.
75. Aftonklockan sakta klämtat, länge nog så matt och svag. Dödens ängel nu har hämtat, gnistan som av liv fanns kvar.
76. Till det land där ingen mera gråter, har du hunnit kära...... Men vi vet att vi får se varandra åter, ty vi på Jesu dyra löften tror.
77. Där finnes ingen sjukdom, där finnes ingen brist. Där får alla trötta, vila sig till sist.
78. Din smärta och din ensamhet, har bytts i ljuvlig salighet, hos Gud i evighet.
79. Din dag var lik blomman, som väcktes om våren. Men vissnat långt, innan sommaren är här. Din röst var lik fågelns, som kvittrar i lunden. Hur djupt vi dig sakna, du var oss så kär.
80. Livets börda med saktmod du bar, Himmelens bön är den vila du har.
81. En vila ljuv dig återstår, och Gud själv torkar sorgens tår, i himlens ljusa land.
82. Gud, som är kärlek, vishet och nåd, mäter vår livstid efter sitt råd.
83. Kom o Jesus, bliv mig när, låt mig bliva där du är.
84. Du gode och trogne tjänare, i ringa ting har du varit trogen. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje.
85. Vi unnar dig den lycka, och längtar dit i tro. Där inga sorger trycka, och inga törnen gro. Där vissnar inga blommor i Edens rosengård. Dit var det gott att komma i späda barna år.
86. Ditt liv var ej för denna värld. Dig Jesus barnavännen kär, till himlen ville föra. En ängel nu du bliven är, i vita kläder, ren och skär. Du bär den gyllne krona.
87. Nu Jesus öppnat famnen och bär sin lilla brud. Med änglaskaror sjunger, Lov pris och tack till Gud.
88. Från lidande och sorger, i jordens mörka land. Är du nu lyckligt hemma, i himlens sälla land.
89. Tung var din lott i denna värld, de korta barnaåren. Men nu du lyckligt hemma är, där Jesus torkar tåren. I glädjesång och fröjdesljud med änglaskaror lovar Gud, i himlens ljusa höjder.
90. En tillflykt är Han, urtidens Gud, och här nere råda Hans eviga armar.
91. Fri från sorg och smärta, fri från allt som tryckt dig här. Och med lättat hjärta, lova Gud i himmelshöjd.
92. Mors livsgärning lever, den sinar ej ut, fast handen har domnat i döden.Välsignat vare ditt minne.
93. Kvällens klocka stilla klingar, bringar dig sitt milda bud. Själen bärs på ljusa vingar, bort från stoftet, upp till Gud.
94. Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta, för var och en av oss du gjorde ditt allt. Du deltog med oss i glädje och smärta. Tack kära......, vi tackar för allt.
95. Den frommes prövning är ej lång. Hans död är blott en övergång, hem till det rätta livet.
96. Vi styr och vi ställer och vill dem så väl, men kan blott tacka för lånet, när Gud kallar hem deras själ.
97. Stilla, o stilla. Slumra i frid och ro, du ljuvliga lilla, gömd undan livets strid. Vila en liten tid, så stilla så stilla.
98. Hjälpsam och trofast var du i livet, tungt är i dag att stå vid din bår. Allt, som var vackrast och bäst har du givit, maka och barn under flyktande år. Nu faller tårarna tungt på din kista, sorgens och saknadens bittra tår. Du var solskenet in i det sista, tack kära make och pappa, farväl.
99. Det susar av vemod när banden de brista. Det känns så tungt när de kära vi mista. Dock stilla vi viska; Vila i Guds frid.
100. Jag går mot himlen vart jag går, om Jesus blott jag följer.
101. Vi bäddar dig ner i stilla ro, hav tack för din kärlek, din möda, din tro. Du älskade......, sov gott, sov i ro.
102. Vandraren har nått målet, och själen vunnit frälsning.
103. Under Jesu kärleksvingar, har du vandrat fram i tro. Nu din själ han fridfullt bringat, hem till salighet och ro.
104. Jesu Kristi, Guds son blod, renar oss från all synd.
105. Här nere du sjöng så ofta om Jesu kärlek och nåd. Men nu i den himmelska staden, du evigt får sjunga hans lov.
106. Hjärtat brustit, sången tystnat.Vilans ro du funnit har. Men i bröllopssalen ljuder sången, ren och klar.
107. Där bortom purpurskyn, vill jag se en högre syn. Vill jag nå ett bättre land, ljusets, fridens och glädjens land.
108. Icke död, fast livet flytt. Anden har blott boning bytt.
109. Glad och god du var till sinne, lämnat oss så kärt ett minne. Allas hjärtan helt du vann, ty din godhet, den var sann.
110. Må minnenas rosor glöda, nu på din unga grav.Vi böja vårt huvud och tacka, för allt gott i livet du gav.
111. Så avbröts hastigt ditt unga liv, så smärtsamt......, vi sakna dig.
112. Vid ditt dödsbud smärtans tårar strömma, varför skulle du så fort gå bort. Brustna äro banden ömma, att skiljas är så svårt, så svårt.
113. Din livssol har dalat, ditt mål du har hunnit. Med frid i ditt hjärta du for till din Gud. Vi syskon står sörjande kvar vid din kulle. Men tacka vår Gud, för allt gott som du gett.
114. Så har du nu......, fullbordat ditt lopp, och lämnat förgängelsens land. Din Jesus till vilken du satte ditt hopp. Till vilken i tron du här skådade opp. Han förde din farkost i hamn.
115. I hemmet ovan molnen, där får du vila ut. Där ingen sjukdom finnes. Din prövningstid är slut. Där får du möta Jesus, vår Frälsare och vän. Av nåd han till dig säger; mitt barn välkommen hem.
116. Den kom så stilla din vilodag, med frid och med helig ro. Tack älskade......, för allt.
117. Alltid så lugn och stilla, så tålig och god du var. Så skall vi dig alltid minnas. Käraste......, Vila i Guds frid.
118. Så löne Gud vad vi ej förmådde. Det var ditt frö hon i tiden sådde. Det var din kärlek, den evigt höga, som speglar sig i en moders öga. Och därför känns, som en sol gått ner, när detta öga ej strålar mer.
119. Så ärligt och modigt du strävat. För mödorna aldrig du vek. Din blick var så öppen och trofast. Ditt hjärta det kände ej svek.
120. Tack för all kärlek vi fått röna. Och för allt ljus, du strött omkring dig här, som om Guds kärlek vittne burit, och all den nåd han oss beskär. Så må Gud i sin himmel löna, det som vi ej förmådde här.
121. O, gråten ej nu är jag lycklig vorden. Min plåga slutad och min ande fri. Jag lämnat er, jag älskat mest på jorden, för att hos Gud än mera lycklig bli.
122. Sov älskade......, sov ljuvligt och gott, sov tryggt i din Frälsares famn. Hav tack för den kärlek vi alla har fått, för hjälpen du gett, för tröst som du gav, för bönen du bett för oss varje dag. Vi tackar för allt kära...... .
123. Var finns en kärlek som din o mor. Du älskat har oss, små som stor. Vår hand du knäppte till Fader vår, och lärde oss att om lyckan går, förbliver Herren dock evigt vår.
124. Därför att du alltid ömmade för andra, var din egen mödas väg lätt att vandra. Tack för vad du oss har lärt och gett. Tack för bönen, som du för oss har bett. Vila i Guds frid.
125. Vår tacksamhet till Gud är stor. Att vi fått äga en sådan mor. Hon allas våra bördor bar, som vi med henne delat har. Vi vill nu ödmjukt tacka Gud, Han dig lönen i himlen ger.
126. Och det kommer en dag, som är ensam i sitt slag, och som är känd av Herren. En dag då det varken är dag eller natt, en dag då det bliver ljust när aftonen kommer.
127. Jag skall sova, men ej evigt. Snart en härlig dag skall gry. Då förlossaren mig väcker, till en morgon evigt ny.
128. Vår Gud han räknar inte åren. Han bryter blomman ren om våren. När Han den mogen för sin himmel ser.
129. Han bar dig hem när höstens vindar susa, när bladen fälls och ängen skövlad står. Att vila ut i himlens nejder ljusa, där höstens frost och vinterns natt ej når.
130. Allt till det sista samma sinne, kärlekens strålglans klar. Levandens bästa, vackraste minne, ...... lilla ...... har du lämnat kvar.
131. Ditt minne ömt ibland oss bor, du kära lilla rara ...... .
132. Du tänkte på allt, du ville oss väl. Du älskade oss av hela din själ, och därför välsignat ditt minne.
133. Resans mål du hunnit, före oss har gått. Bort från livets stormar, kära......, sov gott.
134. Verksam, men stilla levde du din tid, stilla gick du in i evig frid.
135. Moder, du som slutat striden, och till vila lagt dig ner. Nu du funnit har den friden, som ej denna världen ger. Allt bekymmer, sorg och smärta, som dig följt på livets stig. Och som sårar har ditt hjärta, är för evigt skilt från dig.
136. Tack käre Far, för de tusen stegen, för oss i världen du trampat har. Du gick den längsta, den tyngsta vägen, och alltid redo att hjälpa var.
137. När mina lemmar domna i dödens köld, O Herre, giv att jag i frid må somna och vinna evigt liv.
138. O Herre, gott är att sova från oro, sorg och strid, när du oss skänkt din gåva; Din stora, sköna frid.
139. Och nu, vad är all lycka här, emot det löftet: “Var jag är, där skolen i och vara”
140. Uti din nåd, O Fader blid, befaller jag i all min tid, min arma själ och vad jag har; tag, Herre, allt i ditt förvar.
141. Vid denna bår allt klarnar opp. Fullbordat står en kristens hopp; Hans väg, hans hamn, hans kors, hans tro, och sist hans ro i Jesu famn.
142. Vila nu stilla, sargade hjärta, tröttat av världens oro och strid.
143. Alla länkar brista, allt vi måste mista. Endast ett står kvar; minnet av det du var.
144. Blott i denna världen smärtan hemvist har. När dig döden hämtar, lämnas smärtan kvar.
145. Där är vägens mål, och där är vilans bo. Och ro är där visst för all vår längtan.
146. Hjärtat brustit i livets strid, somna, somna i evig frid.
147. Lång var dagen, tung var striden, O, vad vila dock är ljuv.
148. Väl den, som redligt det ädla velat. Det rätta sökt och det milda tänkt.
149. Ack huru litet veta vi, när ödets timme slår. Och ännu mindre ana vi, vem kallelsen då får.
150. Allt i livet för mig du var, älskat minne du lämnat kvar.
151. Din arbetsdag är till ända, och rågat är livets mått. Du lagt dig stilla till vila, sov älskade, sov gott.
152. I moln går solen, en flyktig gäst är glädjen, vi snart den mista. Och band, som hjärta vid hjärta fäst, likt spindelvävstrådar brista.
153. Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, dyrbar mer än annat allt i världen.
154. Slumra nu i ro, du trötte, vila ljuvt i gravens mull. Du som dina krafter nötte, ständigt blott för andras skull.
155. Vem tänker sig livet i ensamhet, då allting i kärlek ber. Vem tänker på gravarnas dysterhet, så allting i sol sig ter.
156. Barnasmekning och barnakyss voro din värld du lilla; men till barnahimlen nyss, gick du så ljuvligt stilla.
157. Blott en tid, så kort, så ljuv, fick du hos oss vara. Nu du har ditt hem hos Gud i hans himmel klara.
158. Din vår var kort, sin sommar slut, i själva knoppningens minut. Du log en dag i färg och doft, om kvällen var din fägring stoft.
159. En ängel smög sig sakta ned, med frid och tog vår älskling med.
160. Gud, som haver barnen kär, se till den, som liten är.
161. Liten ängel till oss kom, log och vände om.
162. Slumra under blomsterkullen, ljuva barn, i gravens ro. Bort från höst när bladen falla, bort från livets vindar kalla, slumra ljuvt i fridens bo.
163. Sov ljuvt, sov gott, mot jordens hjärta sluten, du unga blomknopp, här i förtid bruten.
164. Bruten i din ungdomskraft, du gick till det eviga ljuset.
165. Den Herren vill, den kallar han om och i ungdomsåren.
166. Det liv är icke längst, som längst har varat. Den levde längst, som fyllde livet bäst.
167. I din ljusa ungdomstid gick du ifrån oss. Din plats står tom, men ditt minne lever.
168. Slumra så tyst från sol och vår, slumra stilla från smärtans tår. Ljuv är vilan i ljus och frid, fjärran borta från livets strid.
169. Varför bryts så ofta, säg, det som blommar skärast? Varför rycks det oftast bort, som är vårt hjärta kärast?
170. Den största lycka är utan ord, och stum den bittraste smärta.
171. Ack, huru litet veta vi när ödets timma slår. Och ännu mindre ana vi vem kallelsen då får.
172. Alla kära band brista efter hand, Gud blott evig är.
173. Alla länkar brista allt vi måste mista. Endast ett står kvar: Minnet av det du var.
174. Allt vad jordiskt är förgår: Herrens kärlek blott består. P.Gerhardt
175. Begråt mig ej, nu är jag lycklig vorden, min plåga slutad och min ande fri.
176. Blott i denna världen smärtan hemvist har. När dig döden hämtar lämnas smärtan kvar.
177.Dagen var lång, arbetet tungt, vilan är välkommen.
178. Den frommes prövning är ej lång: hans död är blott en övergång, hem till det rätta livet. J.O.Wallin
179. Den största sorgen är utan ord
180. Det brister en sträng här nere, där uppe den stämmes klar.
181. Det finns ej natt, som ej morgon når. Det finns ej död, som ej till liv uppstår. Z.Topelius
182. Det finns en port som öppnas tyst, och stänges utan dån …
183. Det var vår lott att äga och att mista se banden knytas och banden brista.
184. Din blick har slocknat ...… kär, vi se dig aldrig i livet här. Kvalen domnar från livets strid. Slumra, o slumra i evig frid.
185. Din levnadsbana nått sitt slut. Med tappert, frejdigt sinne du drog i kampen ut. Välsignat är ditt minne.
186. Din rastlösa själ har funnit ro, vila i evig frid.
187. Din själ var främling här på jorden, nu har den nått sitt rätta hem.
188. Djupt i hjärtat kännes såren, läk dem Du, som allt förmår. Torka bort den bittra tåren livets Herre, Fader vår.
189. Du går ifrån oss men är ej borta. I våra tankar du lever kvar.
190. Du levde för ditt land, du stred för dess frihet, du föll för dess ära.
191. Där är vägens mål, och där är vilans bo, och ro är där visst för all vår längtan. E.V.Knape
192. En tröst i sorgen Gud oss ger, att den vi älskat ej lider med.
193. En våg har funnit sin trygga strand och kastas ej mer kring haven…
194. Ensam du slöt ditt öga, ensam, vår kära skatt. Ingen som smekte kinden, ingen som sade god natt.
195. Ett strävsamt liv har slocknat ut, en flitig hand har domnat. Din långa arbetsdag är slut, ditt trötta huvud somnat.
196. ”Evad vi leva eller dö, höra vi Herren till.”
197. Evige Gud. Hos dig är bäst för sorgsna själar att vara. J.Tegengren
198. Frid över ditt stoft, sol över ditt minne.
199. Gud vet vilken börda var människa tål och vet när han vila bereder.
200. Hav tack för den kärlek vi alla fått, hav tack för ditt trofasta hjärta.
201. Hav tack för din smärta i stort och smått, du gode kamrat, sov gott.
202. Heder över honom. Heder över krigarn där han gömmes. Mannamod och mannaseder akte att hans namn ej glömmes. J.L.Runeberg
203. Hjälte blir blott den, som tillbaka aldrig ser, glömmande död som hotar och liv som vänlig ler.
204. Hjärtat brustit i livets strid; somna, somna i evig frid.
205. Händer sänkta, ögon slutna, livets sista krafter brutna
206. Här nere vi digna i sorger och strid, där uppe blir oron förvandlad i frid. M.Paavola
207. Härlig är jorden härlig är Guds himmel…
208. Icke död, fast livet flytt, anden har blott boning bytt.
209. Jordens dimmor vikit för himmelens klarhet.
210. Kom, o Jesus, bliv mig när, låt mig bliva där du är. Psalmboken 205
211. Liv skall ur döden växa och gro svaghet blir styrka, ångest blir ro. F.R.Havergal
212. Livet förgår likt kvällens fläkt. Evig är vårens andedräkt.
213. Livets börda med saktmod du bar, himmelens lön är den vila du har. J.L.Runeberg
214. Lång var dagen, tung var striden, o, vad vilan dock är ljuv.
215. Lyckan är en jordisk storhet, friden en himmelsk. J.L.Runeberg
216. Slut är livets kamp och strid, allt är frid.
217. Sov djupt i ro, sov ljuvt och gott. Du är ej död, du sover blott.
218. Stilla må du vila, långt från hemmets strand, ofta skall vår tanke ila till din grav i fjärran land.
219. Stora sus i skogar hundramila, vagga in i evighetens vila Den, som frälst sitt land. J.Hemmer
220. Så låt oss växa och lär oss bli en dag våra bygders stöd. Och lär oss att älska, också vi, vårt land uti lust och nöd! Z.Topelius
221. Så vila i frid, ty dagen är slut: det redbara hjärtat har somnat.
222. Säg ej med sorg att han är död. Tänk med glädje att han levat.
223. Tiden var ej lång, minnet djupt bevaras.
224. Trött är min själ o Gud, söv den sen stilla på färden.
225. Trötta händer domnat slut är hjärtats slag.
226. Tårar falla ödmjukt sakta i de spår du lämnat kvar.
227. Vad är livet annat än att förbida döden. J.Gerhardt
228. Var finns hem, dit sorg ej hunnit, var finns den kind, där sorgens tår ej runnit?
229. Vila nu stilla, sargade hjärta, tröttat av världens oro och strid. Sions sånger
230. Vägen sanningen och livet hos Herren du fann.
231. Väl den, som redligt det ädla velat det rätta sökt och det milda tänkt. Z.Topelius
232. Yvs ej att vara ung och stark ty Gud ej räknar åren. Den som han vill den kallar han till sig i ungdomsåren.
233. Allt till det sista samma sinne, kärlekens strålglans klar. Levnadens bästa, vackraste minne Mor, lilla mor, (eller: far, kära far)har du lämnat kvar.
234. Av årens tyngd och av prövningar trött. Vi bädda dig ner i den stilla ro, hav tack för din moda, din kärlek och tro, du älskade moder.
244. Tack för allt du gjort och velat. Tack för kärlek stor vi fått. Och förlåt oss vad vi felat. Var välsignad mor – sov gott.
245. Tack, käre far, för de tusen stegen för oss i världen du trampat har - du gick den längsta, den tyngsta vägen och alltid redo att hjälpa var.
246. Var finns en kärlek, som intill döden står oförändrad i alla öden? På denna jorden finns endast en, En moders kärlek det är allen.
247. Verksam men stilla levde din tid. Stilla gick du in i evig frid.
248. Allt i livet för mig du var, älskat minne du lämnat kvar.
249. Avskedets stund för alltid har kommit, solen har sänkt sina strålar i frid. Ro från all möda och plåga du funnit, farväl, käre ......, slumra i frid.
250. Din arbetsdag är till ända, och rågat är livets mått. Du lagt dig till stilla vila, sov, älskade ......, sov gott.
251. Djupt ditt minne har du ristat kärleksfullt i våra hjärtan. Mycket vi med dig har mistat, tung är saknaden och smärtan.
252. I moln går solen, en flyktig gäst är glädjen: vi snart mista. Och band, som hjärta vid hjärta fäst, likt spindelvävstrådar brista. J.Tegengren
253. Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten dyrbar men än annat allt i världen. J.L.Runeberg
254. Nu är åsen i min (vår) stuga bruten. J.L.Runeberg
255. Slumra nu i ro, du trötte, vila ljuvt i gravens mull, du, som dina krafter nötte ständigt blott för andras skull.
256. Tack för din kärlek, tack för vår lycka.
257. Tack för vad du givit, tack för vad du var. Tack för ljusa minnet som du lämnat kvar.
258. Vem tänker sig själv livet i ensamhet då allting i kärlek ler.Vem tänker på gravarnas dysterhet då allting i solen ter.
259. Barnasmekning och barnakyss voro din värld, du lilla; men till barnahimlen nyss gick du så ljuvligt stilla.
260. Blott en tid, så kort, så ljuv, fick du hos oss vara. Nu du har ditt hem hos Gud hans himmel klara. J.Rundt
261. Din vår var kort, din sommar slut i själva knoppningens minut. Du log en dag i färg och doft om kvällen var din fägring stoft.
262. En ängel smög sig sakta ned med frid och tog vår älskling med.
263. Gud, som haver barnen kär, se till den, som liten är.
264. Liten ängel till oss kom, log – och vände om.
265. Slumra under blomsterkullen, ljuva barn, i gravens ro. Bort från höst när bladen falla bort från livets vindar kalla slumra ljuvt i fridens bo.
266. Sov, liten vän, på lekarna trött.
267. Sov ljuvt, sov gott, mot jordens hjärta sluten, du unga blomknopp, här i förtid bruten.
268. All din leende framtidsdröm, den ljuva och stolta saga, som kanske förgåtts i livets ström, nu äga vi den så skön så öm, nu kan den ej mer bedraga.
269. Bruten i din ungdomskraft du gick till det eviga ljuset.
270. Den Herren vill den kallar han om ock i ungdomsåren.
271. Det liv är icke längst, som längst har varat. Den levde längst som fyllde livet bäst.
272. Du sått en skörd, den du ej själv fått skörda.
273. Döden är ej tung för mig milt den räcker handen för mig över floden hän till den goda stranden.
274. Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt dens, som går och snart förglömmes. J.L.Runeberg
275. I din ljusa ungdomstid gick du ifrån oss. Din plats står tom, men ditt minne lever.
276. O, fråga icke, varför våren så snabbt, så snart har blommat ut, o, fråga icke, varför sagan, knappt börjad, redan täljts till slut. Ida Granqvist
277. Slumra så tyst från sol och vår, slumra stilla från smärtans tår. Ljuv är vilan i ljus och frid, fjärran, borta från livets strid.
278. Snart bröt du upp, snart drog du bort, en flyktig gäst. Ditt liv blev kort. En vår, som blått i blomning gick, en gryning, som ej dagas fick. A.Frostenson
279. Varför bryts så ofta, säg, det som blommar skärast? Varför rycks det oftast bort, som är vårt hjärta kärast?
280. Allenast hos Gud söker min själ sin ro: från honom kommer min frälsning.
281. Beskärma mig under dina vingars skugga!
282. De döda skola höra Guds Sons röst, och de, som höra den, skola bli levande.
283. De, som hava vandrat sin väg rätt fram, få ro i sina vilorum.
284. Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse.
285. Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är.
286. Den stund som kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem.
287. Denna tidens lidande betyda intet i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbara oss.
288. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet.Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.
289. Det är genom mycken bedrövelse, som vi måste ingå i Guds rike.
290. Din nåd är bättre än liv.
291. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i den hand.
292. Du övergiver icke dem, som söka dig, Herre.
293. En människa är lik en fläkt, hennes dagar som en försvinnande skugga.
294. En människas dagar äro såsom gräset. När vinden går däröver, är det icke mer. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet.
295. Fader, i dina händer befaller jag min ande.
296. Frid lämnar jag efter mig åt eder, min fred giver jag eder.
297. Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.
298. Glädjens över, att Edra namn äro skrivna i himmelen.
299. Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till.
300. Gud är inte en Gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla levande.
301. Gud är kärleken
302. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada att det vart stilla.
303.Han förde dem till den hamn, dit de ville.
304. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
305. Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid.
306. Herren dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp därifrån.
307. Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn.
308. Herren känner de rättfärdigas väg.
309. Herren är min Gud, för mitt mörker ljus.
310. Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom.
311. Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
312. Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom.
313. Här är vilostaden, låten den trötte få vila; här är vederkvickelsens ort.
314. I din hand befaller jag min ande, du räddar mig, Herre, du trofaste Gud.
315. Jag skall få vandra inför Herren i de levandes land.
316. Jag vet att min förlossare lever.
317. Jesus sade: Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.
318. Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.
319. Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva Eder ro.
320. Ljus är utsått för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga.
321. Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
322. Lär oss betänka hur få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.
323. Men härlighet, ära och frid skall tillfalla var och en, som gör det goda.
324. Min frid giver jag eder.
325. Min Gud kommer mig tillmötes med sin nåd.
326. Min tid står i dina händer.
327. Och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
328. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.
329. Om aftonen gråt, men om morgonen kommer jubel.
330. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
331. Rätt så, du gode och trogne tjänare. Gå in i din Herres glädje.
332. Salig är den som du utväljer, Herre, den, som får bo i dina gårdar.
333. Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
334. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
335. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke.
336. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.
337. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre, men störst bland dem är kärleken.
338. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv.
339. Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud.
340. Sänd ditt ljus och din sanning, Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar.
341. Ty vår bedrövelse som varar ett ögonblick bereder åt oss en härlighet, som varar i evighet.
342. Var och en, som tror på Honom, skall icke förgås, utan hava evigt liv.
343. Vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.
ORD UR DEN SVENSKA PSALMBOKEN
344. Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser. Det finns värme i hans domslut, med än någon frihet ger. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
345. Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Vad här vi tror skall där bli uppenbart, och den som här stått ut i mörka dagar skall lyftas upp i ljus som strålar klart.
346. Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå? Men ett är dock säkert: den väg du mig för, för mig är den bästa ändå.
347. Livets Gud, kärlekens Herre, tänd för vännen ditt eviga ljus. Kom i vår ensamhet, Kom i vårt mörker. Låt oss känna att du är där.
348. Nu vilar ett hjärta, i ljuset och friden de frågor som tystnat har fått sina svar, och nödens och ångestens tid är förliden för själen, som lyser i Herrens förvar.
349. Nu är livet gömt hos Gud. Åt honom vi lämnar allt. Hoppet är tänt i tyngsta sorg. Ingen är glömd av Gud.
350. Någon skall ropa det namn som jag fick i dopet. Någon skall viska det och rösten är min väns. Och jag skall väckas av viskningen och ropet, buren i trofasthet och kärlek utan gräns.
351. När jag lever har jag dig, dör jag är du kvar hos mig. Om jag lever eller dör, Dig, o Herre, jag tillhör.
352. Tänk, när en gång vart varför blir besvarat, var gåta löst, som här jag grubblat på, när allting blir av Herren själv förklarat, tänk, när jag Herrens väg skall fullt förstå.
353. Uti din nåd, o Fader blid, från nu och intill evig tid jag lämnar mig och vad jag har. Tag, Herre, allt i ditt förvar.
354. Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: Barnets sanna väl allena.
ORD UR DIKTEN
355. Aftonport till evigheten, tysta skymningsstund. Djupt fördold är hemligheten om vårt väsens grund. Stilla står jag vid porten, ännu intet vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet. Pär Lagerkvist
356. Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån. Pär Lagerkvist
357. Att dö är seger, inte nederlag. Det lyser över bergen. Natt har blivit dag. Bo Setterlind
358. Avskedet är stort, skilsmässan är förestående, men återseendet är visst. Edith Södergran
359. Begråt mej ej, nu är jag lycklig vorden min plåga slutad och min ande fri. Jag lämnat er jag älskar mest på jorden för att hos Gud än mera lycklig bli.
360. Bred dina vida vingar o Jesus, över mig och låt mig stilla vila i ve och väl hos mig. Lina Sandell
361. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr. Karin Boye
362. De höra samman med det liv, de lämnat, och med den jord som ger och tar igen. Hj.Procope
363. Den vi älskar bär oss genom mörkret, genom sorgen, genom livets natt och tomhet, genom tvivlet. Därför fruktar vi ej längre döden, inte dödens skugga, inte ljuset bortom döden. Bo Setterlind
364. Det brister en sträng här nere, där uppe den stämmes klar och genom tidlösa åldrar klingar den underbar.
365. Det fanns dagar som vindens fläkt starka, varma solljusa dagar. Och det fanns andra i smärta skrivna, av sorg och lidande sönderrivna, men alla av Herren givna.
366. Det finns ej natt, som ej morgon når. Det finns ej död, som ej till liv uppstår. Z.Topelius
367. Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner. Det finns ingen ros så vacker som minnena av dig. Maud Larsson
368. Det liv är icke längst som längst har varat. Den levat längst som fyllde livet bäst. Den är ej rikast vilken mest har sparat. Nej, den är rikast som givit mest. Naima Jakobsson
369. Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören – något går och viskar, går och lockar mig som beder; Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Dan Andersson
370. Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus. Pär Lagerkvist
371. Dignar jag maktlös, bruten, ner, orkar ej livets börda mer: Fader, din kärlek dock bär mig. N.Beskow
372. Din dag vi, Herre, bida dess ljusa morgonglöd, då ingen mer skall lida i synder, last och nöd.
373. Djupt i min kärlek skall du alltid leva, alltid finnas till. Ty i kärleken dör vi aldrig.
374. Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna.Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna! Karin Boye
375. Du sträcker ut din skymningshand och plågad själ får vila, du släcker hjärtats tunga brand och leder genom aftonland den trötte till hans vila. Pär Lagerkvist
376. Där alla vägar sluta vid gravens branta rand, få vilans ro vi njuta i skuggors mörka land. N.F.S.Grundtvig
377. Där ler bortom haven mot seglarn en strand: på insidan graven är även ett land, förgyllt av den eviga morgonens brand.
378. Döden är icke det sista: döden är blott livets port; skalet skall kring fröet brista, livet växa rikt och stort. Natanael Beskow
379. Ej döden skall mig nu förskräcka, min själ, o Jesus, tillhör Dig. I graven vill Du själv mig väcka, i domen själv försvara mig. C.C.Sturm
380. Ej graven oss betvingar och skymmer andens syn.Vår själ på starka vingar skall ila säll mot skyn. J.Tegengren
381. Ej i mörka mullen slutar här vår färd. Döden för oss hem till himlens ljusa värld.
382. Ej vännen glömmes med de sista stegen, han står bland oss densamme som han var. Och i den krets som fordom var hans egen, hans handslags värme dröjer länge kvar. Hj. Procope
383. En dalande dag, en flyktig stund är människans levnad i tiden. J.Johanson
384. En gång blir allting stilla En gång får allting ro. Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro. Ej skall jag se tillbaka, ej heller framåt än, allt minne är och vaka, och liv och död min vän. Pär Lagerkvist
385. En våg har hunnit sin trygga strand och kastas ej mer kring haven. En främling har funnit sitt rätta land, en vandrare lagt ned staven. J.Tegengren
386. Evige Gud. Hos dig är bäst för sorgsna själar att vara. J.Tegengren
387. Fadern barnets bästa alltid vill och vet. Du med tid blott räknar, Gud i evighet. Anders Forstenson
388. Från de tigande skuggornas länder räck mig dina goda, välsignade händer, låt mig ännu i stilla minnesstunder ödmjukt böja knä inför godhetens under.
389. Giv oss en härd att njuta vid av vårt beskärda bröd. Giv oss ett bröst att luta vid, när glädjen vänds i nöd! Giv oss en tro att sluta vid tryggt i den mörka död. E.A.Karlfeldt
390. Gud märker när stegen blir tunga och trötta de älskades drag. Han varsnar när krafterna svika och hjärtat slår mattare slag. Då öppnas han kärleksfullt famnen och låter dem somna i frid.
391. Göm oss i jord, som det är föreskrivet. Om någon tid ska fröet vara blomst. Blott en gång stiger du ur moderlivet. Oss väntar vår och evig återkomst. Hjalmar Gullberg
392. Herre, du som gav oss livet, ljusets gåva du oss gav. Oss ett evigt hem är givet icke blott en jordisk grav. J.Rundt
393. Herren är det ljus som möter oss i mörkret för att vi skall se vår möjlighet. Bo Setterlind
394. Himlens hav har ingen strand, bara ljus. Bo Setterlind
395. Hon (han) är ej död, hon (han) sover blott, hon (han) har den frid i himlen fått som ej på jorden fanns.
396. Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Stig Dagerman
397. Här vill jag vila från storm och strid, vila tills dagen bräcker, slumra i ro till Herrens tid, vila tills han mig väcker.
398. Här är mörkret, där är Ljuset. Här är sorgen, där är Glädjen. Här är döden, där är Livet. Bo Setterlind
399. Härlig är jorden härlig är Guds himmel skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.
400. I moln går solen; en flyktig gäst är glädjen; vi snart den mista, och band, som hjärta vid hjärta fäst, likt spindelvävstrådar brista. J.Tegengren
401. Jag skall gå genom tysta skyar genom hav av stjärnors ljus och vandra i vita nätter tills jag funnit min Faders hus. Jag skall klappa så sakta på porten där ingen mer går ut och jag skall sjunga av glädje som aldrig sjöng förut. Dan Andersson
402. Jag skall sova, men ej evigt snart en härlig dag skall gry då förlossaren mig väcker till en morgon, evigt ny. M.A.Kidder
403. Jag träder ut till eder med ett glatt budskap: Guds rike börjar. Edith Södergran
404. Jag vet, att bortom det jag dunkelt anar finns nya ting, mer sällsamt underbara än de jag höll förundrad i min hand. Pär Lagerkvist
405. Jag vet, och jag är rik som ingen. Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen, och deras bröder vänta mig i dolda land. Pär Lagerkvist
406. Jordens oro viker för den frid som varar. Graven allt förliker himlen allt förklarar. J.O.Wallin
407. Kampen är lyktad, slut är heta striden: Anden är flyktad hän till ljuset friden: Dagen är liden.
408. Kanhända döden som vår oro stegrar skall göra våra nederlag till segrar. Kanhända livet här är blott ett hinder på vägen dit, där inte jordiskt binder. Hjalmar Gullberg
409. Med fyllda segel i solnedgången Min farkost glider till fjärran land. Där väntar vilan, där tonar sången Där somnar vågen vid vänlig strand.
410. Minnet lever, det kan ej jordas, det kan ej gömmas bland stoft och grus. Nej det skall leva i fågelsånger, i blomsterdoft och i vindens sus.
411. Nu föll ur björkens slocknande topp regndiamanten med ljudlösa dropp. Slut dina ögon du kära och blunda, undrens och tystnadens timmar stunda. Jarl Hemmer
412. Nu tynger intet, jag har lämnat allt i andra händer, starkare än mina. Bengt E.Nyström
413. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. Erik Lindgren
414. När mina lemmar domna i dödens köld, o Herre, giv, att jag i frid må somna och vinna evigt liv. Ph.F.Hiller
415. O Herre, gott är att sova på oro, sorg och strid, när du oss skänkt din gåva: Din stora, sköna frid. J.Tegengren
416. Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman. En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel, som för dig bort från kvällens land till dagens. Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset. Pär Lagerkvist
417. Som en blomma undergivet böjer sig för höstens bud, som en blomma undergivet fäller blad och sommarskrud, lägger jag min stolthet av; som ett barn i moderlivet slumrar jag i Gud bortom strand och hav. Hjalmar Gullberg
418. Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det.
419. Så länge vi minns lever du. Vivi Berglund
420. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkter följa släkters gång. Aldrig försummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång. B.S.Ingemann
421. Ty Du, blott Du var livet, när det var som vackrast och bäst och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest. Bo Bergman
422. Uti din nåd, o Fader blid, befaller jag i all min tid min arma själ och vad jag har; tag, Herre, allt i ditt förvar. B.Förtsch
423. Var rädd om livet, det skall glädja dig, var rädd om ljuset, det skall leda dig, var rädd om mörkret, det skall skydda dig, var rädd om slutet, det skall rädda dig! Bo Setterlind
424. Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas ty den hör evighetens rike till. Viktor Rydberg
425. Vad är vårt liv, den korta stunden, mot livet som vår själ tillhör, ur tiden löses den obunden och med sin vinge himlen rör. Pär Lagerkvist
426. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Erik Blomberg
427. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. Erik Blomberg
428. Var är vägens mål? Var är vilans ro och var är ro för alla dagens drömmar? E.V.Knape
429. Vi sågo hur med tålamod du led och fastän plågad icke modet fällde. Du kämpade för att ej brytas ned tills skördemannen sig vid lägret ställde. Men han var mild, så stilla blev ditt slut som då en vindfläkt släcker lågan ut.
430. Vilt denna bår allt klarna opp. Fullbordat står en kristen hopp: hans väg, hans namn, hans kors, hans tro, i sist hans ro i Jesu famn. Z.Topelius
431. Vill du nå mig med din hand, sök mig inte där du är, sök mig lite längre bort - i ett annat land. Bo Setterlind
426. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Erik Blomberg
427. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. Erik Blomberg
428. Var är vägens mål? Var är vilans ro och var är ro för alla dagens drömmar? E.V.Knape
429. Vi sågo hur med tålamod du led och fastän plågad icke modet fällde. Du kämpade för att ej brytas ned tills skördemannen sig vid lägret ställde. Men han var mild, så stilla blev ditt slut som då en vindfläkt släcker lågan ut.
430. Vilt denna bår allt klarna opp. Fullbordat står en kristen hopp: hans väg, hans namn, hans kors, hans tro, i sist hans ro i Jesu famn. Z.Topelius
431. Vill du nå mig med din hand, sök mig inte där du är, sök mig lite längre bort - i ett annat land. Bo Setterlind
